Kategori: Krönika

Rune Runstens Minne 2007 spelades i hård blåst på Grönhögens links den femtonde september, samtidigt som Europas damer blev totalt utskåpade av amerikanskorna i Solheim Cup på Tylösand norra.

De nio deltagarna hade under fredagen spelat in sig på banan, vilket var nog så nödvändigt. Då Grönhögen är utlagd längs stranden på kalmarsundsidan av södra Öland, blir spelförhållandena våldsamt annorlunda om det blåser, jämfört med de parkbanor de flesta av oss är vana vid; och blåste gjorde det… mycket… väldigt mycket! De spelare som kunde slå låga slag utan sidskruv under vinden och undvika de tjocka höga ruffarna befann sig i ett mycket bättre läge än de spelare som spelade på som på hemmabanan med höga wedgar och småsneda drives. Den spelare som dessutom kunde bemästra de snabba (9,5 på stimpen) ondulerade greenerna hade verkligen möjlighet att prestera ett bra resultat. Den spelare som gjorde detta bäst var Eva, som verkligen krossade allt motstånd med en segermarginal på nio slag! Eva var dessutom den enda som sköt under 100 slag brutto. Vi lyfter på hatten för Eva och gratulerar henne till sin första RunstenGolf-seger.

Denna lördag verkligen Evas dag, hon vann nämligen allt som kunde vinnas; hon tog hem Caramba Cup (har det någonsin hänt förr att Carambasegraren även tar hem mästerskapet?), närmast pinn och längsta drive!

Caramba Cup spelades på lördagsmorgonen som nio hål poängbogey med en mulligan fri att ta ut när somhelst samt fria kast ur alla bunkrar, men med fel hand. Spelformen var bestämd av Lasse i egenskap av regerande Carambamästare. Utfallet från Caramba bestämde spelordningen för eftermiddagens mästerskap, där Lasse, Thomas och Per utgjorde mosbricka, Ylva, Kim och Janne var medelgänget medan Eva, Maria och Micki gick sist i ledarbollen. Mästerskapet spelades på samma sätt som föregående år, det vill säga som 18 hål slaggolf.

Lite traditionsenlig auktion föregick själva mästerskapen enligt följande tabell:

Vill därför gratulera Thomas till 1250 spänn i vinst för att ha träffat in Eva som segrare. Thomas är en aggressiv gambler som hade insatser på dryga tusenlappen och lyckades pricka in alla fyra topplaceringarna.

Mästerskapen 2006 är avgjorda, spelen gick traditionsenligt andra veckan i september, den här gången med Norrköping som bas. Återigen är det en rookie som får bucklan att pryda hemmet med under ett år. Den välförtjänta segraren 2006 är Ylva!

När hon anlände med flyg från Schweiz på torsdagen hade flygbolaget slarvat bort hennes bagage, så Ylva fick tillbringa en stund med att shoppa upp sig på toalettsaker, kläder och skor. När bagaget äntligen anlände på fredagkvällen hade hon spelat två dagar i hyrd utrustning och gympadojor.

Inbjudan till mästerskapen nådde våra mejlboxar i början av juli månad, Thomas, som arrangerat hela evenemanget, gav oss två veckor att svara. Med tanke på att detta var mitt under högsommarperioden är det storartat att så många som 13 personer tackade ja till inbjudan. Thomas hade bokat in oss på det gamla charmiga pensionatet Kneippen i Norrköping med tillhörande spel på golfbanorna Bråviken, Söderköping och Norrköping mellan den sjunde och tionde september.

Ylva, Micki och Kim var de första som anlände och åkte därför ut till Bråviken för att spela under torsdag eftermiddagen.

På torsdagkvällen anslöt Janne och Thomas och på fredag morgon kom även Lasse Fritzell och Eva. Detta starka gäng spelade sedan 27 håls inspel på det som skulle bli mästerskapsbanan, nämligen Söderköpings GK. Banan var i toppskick och de moln och förskrämda regndroppar som vi sett till på Bråviken under torsdagen var som bortblåsta.

På fredagkvällen anlände även Maria, Lennart och Bosse till Norrköping, Bosse och Lennart kom sent på kvällen då Bosse hade varit tvungen att sy ihop en Bushmaster, dvs en livsfarlig giftorm, som hade blivit biten av ett gäng kackerlackor. Vem hade trott av en elak orm med jättelånga huggtänder kan få stryk av några kryp???

Tidigt lördag morgon samlades vi återigen på Söderköpings GK och träffade där Jim o Ted. Truppen var nu komplett och allvaret kunde börja. Ted hade bestämt att årets upplaga av Caramba Cup skulle spelas som nio hål flaggolf, dvs att på det antalet slag som spelaren hade tillgodo (par+slag enligt slope) skulle spelas upp, när sista slaget var slaget, satte spelaren upp en flagga som visade hur långt man kommit. Den spelare som kom längst med tillgängliga slag hade vunnit. Kim, Jim och Micki var i särklass sämst här och ficka parkera sina flaggor på åttonde hålet. Vinnare i Caramba Cup var Lasse med två slag kvar när han sänkt sista putten på nionde green.

På traditionsenligt vis avgjorde resultaten från Caramba Cup spelordningen för själva mästerskapen. I ledarbollen fick Lasse sällskap av de tre damerna Eva, Ylva och Maria.

Nytt för i år är att Thomas ändrat spelformen för mästerskapen från att tidigare ha spelats som poängbogey till att nu spelas som slaggolf (dvs som slagtävling fast med ett maxresultat av par + fem slag per hål).

Mosbollen med Kim, Jim o Micki gick ut först, följda av två trebollar och avslutas med ledarbollen. Denna upplaga av mästerskapen måste nog betraktas som en av de mer långsamma, ledarbollen fick ta mer än fem och en halv timma på sig för att gå runt de arton hålen. Som man kan se i grafiken nedan var det tajt om ledningen under hela rundan, Eva tog över ledningen på femtonde och Jim låg och flåsade Ylva och Eva i nacken under de sista hålen. Detta hindrade dock inte Ylva från att säkert dra ifrån i slutet och säkra segern.

Kvällens bankett avnjöts på den italienska restaurangen Pappa Grappa inne i Norrköping där även segraren i spelarauktionen fick sina pengar. Det var Micki som tog hem alla pengarna efter att ha bjudit över Thomas på Ylva och lagt beslag på henna för ohyggliga 400 kronor.

Avrundande spel på söndagen blev en Greensome utan hcp som Ted organiserade som så att bäste och sämste spelare från mästerskapen bildade lag, nästbäste och nästsämste bildade lag osv.

Thomas och Maria vann denna ganska överlägset på 86 slag, följda av Jim o Jonas på 95 slag. Sist blev Janne o Kim samt Ted o Micki, bägge lagen på 103 slag.

Därigenom avslutades 2006 års Rune Runstens Minne, vi var ett stort glatt sällskap, väder och banor utmärkta, mat och logi välorganiserat av Thomas och vi fick tillfälle att spela mycket golf. Det här var ett bra mästerskap!

Ombergs GK var en ny erfarenhet för alla utom Per som upptäckte banan i våras, alla var imponerade av det fantastiskt goda skick banan var i samt den utmanande layouten på hålen. Mats betygsatte den direkt till topp-tio i landet. De flesta tyckte nog också att det var nyttigt att få uppleva så här snabba greener efter de håriga tingestar vi är vana vid från hemmabanorna, det var många puttar och inspel som rullade av green för att stanna på fore green eller bunkern på andra sidan green.

Jonas inledde spelet stabilt för att explodera under sista halvan av Front-Nine med en svit bestående av birdie-birdie-bogey-par. Sällskapet slappnade därefter av och räknade med att det hela var avgjort, närmaste spelare låg fem poäng efter Jonas efter nio spelade hål, en till synes ointaglig ledning. Jonas hade utöver ett starkt och stabilt spel ett sådant där flyt som bara vinnare har, puttarna bara gick i, när övriga hamnade i bunkern på inspelet så hamnade Jonas invid pinnen. Särskilt bra matjord i fickan hade han på sjuans green där han tog i alldeles för mycket i en uppförsputt, bollen passerade koppen och fortsatte uppför ytterligare fem meter, när bollen äntligen stannar så börjar den rulla tillbaka nerför för att landa… just det, i hål. Easy birdie!

Trettonde hålet på Omberg är ett korthål på 121 meter, greenen ligger cirka 20 meter nedanför tee, till höger om green en damm och till vänster en samling bunkrar. Här lyckas Bosse göra vad bara en spelare (Ted) tidigare åstadkommit inom RunstenGolf regi, nämligen en Hole-In-One! Denna eagle ger Bosse sex poäng och vips ligger Bosse och Jonas lika poängmässigt. De återstånde fem hålen blir en fajt mellan Bosse och Jonas, där bägge har dippar med Jonas jagande Bosse, det hela avgörs först på sista green.

De som samlades på När för att avgöra mästerskapen var Lasse Wallin, Micki, Thomas, Kim, Maria och… Janne Bruhn! Janne är uppvuxen tillsammans med Thomas på Spireabågen i Hässelby och har vid flera tillfällen tillsammans med Thomas blivit åthutad av Rune för rackartyg under deras finniga tonår, Janne kan därför i princip räknas som släkting och är därmed kvalificerad för deltagande i mästerskapen fullt ut, med undantaget att han inte kan få inteckning i vandringspriset Rune Runstens Minne.

Arrangemangen på När GK fungerade fint med boende i två stugor intill klubbhuset, personalen på klubben var tillmötesgående och hjälpsamma, det enda problemet vi hade var maten. Trots löften om att restaurangen skulle vara öppen på morgnar och kvällar så hade de redan börjat slå igen för vintern och börjat tillämpa kontorstider, dvs öppettider mellan nio och fyra. Detta löstes med bananer till frukost, värmd pyttipanna i stugan tillsammans med ett gott mått rödvin samt en brakmiddag på krogen i Ljugarn.

De sex spelarna samlades klockan åtta på fredagsmorgonen för en uppmjukande inspelningsrunda. Detta för att försöka jämna ut skillnader i rostigheten på spelarna. Maria och Kim hade nämligen anlänt till Visby redan på söndagen och spelat första rundan på När under onsdagen. Janne och Thomas hade anlänt till När under torsdagkvällen med ett par snabbt spelade hål strax innan solen gick ner, medan slutligen Lasse och Micki hade fått stiga upp i svinottan hemma hos Lasses mamma i Visby för att sedan köra direkt till När och pegga upp på fredagsmorgonen. Inspelningsrundan gick som poängbogey vilken Thomas tog med 27p, följd av Maria 22p, Janne o Lasse 21p, Kim 19p och slutligen en oerhört trött Micki på starka 13p.

Eftermiddagsspelet gick som en tre-lags Köpenhamnare med Maria-Kim, Micki-Thomas och Janne-Lasse som lag. Köpenhamnsresultatet från ena bollen lades ihop med lagkamratens resultat i den andra bollen vilket gav lagets totala resultat. Till denna runda introducerade Micki begreppet ”dumstruten”, om en spelare treputtade, slog out, hamnade i vatten eller bunker, så fick man dumstruten (vilket var en extremt ful blå-gul mössa som Micki hade burit på sin italiensemester under fotbolls-EM). De som råkade ha struten på skallen när man gick av nionde och artonde green fick ett straff på fem minuspoäng, totalt så skulle alltså 20 poäng dras av i strutstraff. Segrande lag blev Thomas-Micki på 74p, tvåa kom Lasse-Janne på 66p och sist kom Maria-Kim med 58p. Under eftermiddagen berättade Micki en av Lennarts gamla historier, vilken kom att bli sällskapets mantra under hela mästerskapet. Det var från tiden då Lennart var kompanichef och kapten på P18, det fanns då en fanjunkare Endre som var chef för regementets koktross och som under en övning tjänstgjorde under Lennart. För att tänka sig in i situationen så skall vi se fanjunkaren framför oss, en fysionomi som lilla Fridolf och en ur-gutes gotländska dialekt. Mitt under denna övning så ser Lennart fanjunkaren rusandes mot honom i hög grad av upphetsning ropandes: -”Kaptein, kaptein! Maximal åoteur, koket har vält!” Så, efter denna historia kunde man höra rop från golfbanan ”Maximal otur!” så fort någon slog bollen i en enebuske eller liknande. Apropå enebuskar… Janne fick smaka på i särklass mest enebuskar av alla, till slut börja han till och med känna igen lukten av enebuskar. Thomas gjorde under denna runda mästerskapens absolut snyggaste slag, 17:e hålet är ett korthål med green lutandes mot utslagsplatsen, koppen placerad i backen och en bunker precis framför green. Thomas slog sitt andraslag från denna bunker och landade en halvmeter bakom pinnen, lutningen fick sedan bollen att rulla bakåt och trilla i. Easy birdie!

Lördagsmorgonen ägnades tradionsenligt åt Caramba cup, vilken alltid går över nio hål före mästerskapen. Utöver detta vet man aldrig vilken spelform som skall råda förrän strax innan uppeggning. Micki bestämde att Caramba cup skulle spelas som norsk poängbogey, dvs ett fritt kast på varje hål, dock måste bollen vara gripbar innan man tar upp bollen för det fria kastet. Det här med kast är ju meningen skall befrämja spelet, så var inte alltid fallet, Maria lyckades bland annat kasta in bollen i en enebuske vid fore green och Janne kastade flera gånger så snett in mot green att han var längre från hål än före kastet. Trots detta så vann Janne Caramba cup med ett nettoresultat på 28 slag, tätt följd av Maria och Thomas på 30 slag. Andra hälften av gänget, dvs de som skulle bilda mästerskapens mosbricka bestod av Kim på 33 slag, Lasse på 42 slag och Micki på 48 slag.

Lördag eftermiddag är tidpunkten då själva mästerskapet skall spelas, de två trebollarna var formerade och lunchens Jäger var uppdrucken. Efter nio hål var resultaten mellan sex och tolv poäng (inte speciellt upplyftande) hos alla utom två spelare, Janne på 13p och Maria på 16p. Nians green ligger precis bakom klubbhuset och personalparkeringen, här ligger Kim i en greenbunker och toppar bollen så att den flyger över green och in på klubbhusområdet för att sedan studsa mot ett biltak. Vid detta tillfälle var alla sex spelarna samladLördag eftermiddag är tidpunkten då själva mästerskapet skall spelas, de två trebollarna var formerade och lunchens Jäger var uppdrucken. Efter nio hål var resultaten mellan sex och tolv poäng (inte speciellt upplyftande) hos alla utom två spelare, Janne på 13p och Maria på 16p. Nians green ligger precis bakom klubbhuset och personalparkeringen, här ligger Kim i en greenbunker och toppar bollen så attden flyger över green och in på klubbhusområdet för att sedan studsa mot ett biltak. Vid detta tillfälle var alla sex spelarna samlade kring nian och såg eländet. Det blev absolut tyst på banan om man bortser från Kims hysteriska Fore-rop och dunsen från bollen. Det här var inte första gången… när vi spelade på När förra gången, dvs 1999 års mästerskap så lyckades Kim också träffa en bil, den gången var det bakluckan på en bil på väg in till klubben som fick smaka hans rejält slicade drive.

Nå, efter skadereglering med klubbens pro för besiktning av skadan kunde spelet fortsätta (Micki hävdade en lång stund att bilen var en organisk del av banan och att Kims boll skulle spelas vidare, i efterhand har det kommit fram vem som ägde bilen, det var ingen mindre än klubbens intendent, Alf Thorén, som hade lånat sin grabbs relativt nya V40 och kört till jobbet med.

Micki hävdar numera att det är definitivt klart att bilen är en organisk del av banan). Under den andra hälften av mästerskapen spelade Janne upp sig och började hota Marias ledning, Marias stabila spel var dock tillräckligt för att hålla undan från Janne och kunde gå av artondes green som segrare i 2004 års Rune Runstens Minne. Självklart spelades det även om delpriser, Long drive på tolfte vanns av Kim medan närmst pinn på sjuttonde vanns av Maria. Närmast pinn tävlingen höll på att bli en pinsamhet, hålet är 100m från gult och 90m från rött och när fem spelare hade slagit ut fanns det fortfarande ingen boll på green. Maria räddade situationen genom att piska upp sitt utslag på plattan som sjätte och sista spelare. Efter tävlingen drog sig alla utom Maria o Kim hem till en andra Lasse, en äldre herre med sommarstuga vid fjortondes fairway som Micki blivit bekant med dagen innan, där intogs det förfriskningar innan det blev uppsittning i taxi för alla sex och transport in till en riktigt bra krog i Ljugarn för bankett (här kunde avnjutas suspekta drycker som nubbe på morot och sparris samt destillat på det gotländska äppelvinet, så kallad gute-calva). Väl hemkommen till stugorna på nattkröken vidtog prisutdelning och champagne (det har skett en viss förändring från tiden då Gunnar o Per halade fram laddade PET-flaskor vid prisutdelningen).eter. Nu blir Micki nervös och blir tvungen att sätta parputten från ett längre håll. Som tidigare nämnts så sitter koppen mitt i en brant på 17:e, Micki missar parputten och rullar ner för slänten. Nu har Kim-Maria lyckats reparera utslaget och ligger vid samma läge som Micki-Lasse på samma antal slag. Lasse sätter slutligen bogeyputten och Maria har en dryg meterputt för att dela. Maria sätter putten, hålet delas och Janne-Thomas vinner tävlingen (dessa bägge tomtar har spelat så dåligt på 17:e att de inte hade med puttningen att göra).

Golfspelandet är över för denna gång, lunch intages, stugor städas, skulder regleras och bilar börjar rulla mot Visby för båtfärd hem via Nynäshamn.

RRM2003 var förlagd till Finspångs GK med boende i fräscha stugor intill banan. Perfekt golfväder rådde under mästerskapen, från gråmulet till strålande solsken, knappt någon vind och ingen nederbörd. Klubben, som var utrustad med en fin äldre 18-hålsslinga och en nyare, ganska trist, 9-hålsslinga, var i god kondition med gröna jämna fairways och tees, kortklippta (tyvärr nydressade) greener och tuffa sega ruffar.

Rättvis segrare i RRM 2003 är, efter avgörande putt på sista green, vår alldeles egen Gunnar Lindström!

Vi blev sex deltagare i år: Thomas (Titelförsvarare), Micki (Vårmästare 2003), Gunnar, Per, Lasse F och Kim.

Fredag förmiddag: 18 hål slaggolf Skins.
Fredag eftermiddag: 9 hål slaggolf Skins med extra krydda.
Lördag förmiddag: 9 hål Caramba Cup i form av slaggolf med intressanta inslag.
Lördag eftermiddag: 18 hål poängbogey RRM.

Torsdagen

På torsdagkvällen tog Micki, Thomas och Kim stugan i besittning. Inledningen blev lite strulig då stugan inte var städad, så vi fick börja med att tömma kylskåp på gammal mat samt att diska upp tallrikar och karotter från gammal pasta och bacon. Vi fick också en första bekantskap med en brummande transformator som skulle leva med oss hela helgen (och göra Micki gnälligare än vanligt). Det stektes upp biffar i Lätt o Lagom, vilka avåts med potatissallad och lådvin (dags att avliva en seglivad myt; det går alldeles utmärkt att steka i Lätt o Lagom, problemet kommer när stekjärnet skall diskas efteråt…).

Årets miss stod Kim för, i djupaste hemlighet hade Maria och han beställt peggar till Mästerskapen, de hade beställt 450 stycken så att ingen skulle bli utan. Vad händer… jo, Kim lyckas glömma dem hemma på kammaren. Nåja, så här ser de åtminstone ut.

Thomas, Kim o Micki peggade upp på fredagmorgonen för 18 hål Slaggolf Skins. Det sattes ingen prislapp på skinnen, istället blev den spelare med mest skinn bjuden på komplett lunch av de två övriga. Spelet blev lite udda med första ackumulerade skinnet först på åttonde hålet. Kim hade nog svårt att vakna denna fredag förmiddag; när Micki annonserade att vi hade ett dubbelskinn på elfte undrade Kim vad det var för något, då hade vi spelat i över två timmar och avgjort ett sådant till Thomas favör strax innan. Micki inledde starkt med en övertygande ledning, efter en stund vaknade även Thomas och fångade upp Mickis försprång, kvar lämnades Kim med några enstaka skinn. Efter elva hål vaknade Kim till liv och seglade upp i kraftig ledning. Matchen var helt öppen mellan Micki och Kim på 18:e green då ett dubbelskinn skulle delas ut. Efter att ha spelat något passivt under ett par timmar tyckte Thomas att det var dags att markera vem som hade bäst handicap i sällskapet, la beslag på dubbelskinnet och berövade därmed storebrorsan segern till Kims stora glädje.

Micki var såklart revanchsugen och begärde mer Skins till eftermiddagen. Denna gång modifierades reglerna något, det spelades på den separata niohålsslingan med en extra krydda i form av ett fritt slag per hål. Här var Micki oslagbar, han vann med åtta skinn medan Thomas bara lyckades rädda ett stackars skinn. Kim måste ha spelat bort alla bra slag under förmiddagen, för han tog inte ett endaste skinn. Som segrare kunde Micki ikläda sig kejsarrollen och var därmed garanterad full uppassning från Thomas o Kim hela kvällen. Thomas andraplats gav honom privilegiet att få laga mat (det blev en strålande spagetti köttfärssås med de begränsade råvaror Thomas hade till hands). Kims jumboplats renderade honom en säker plats i diskhon för det kommande dygnet.

Lördagen

Lördag morgon väcktes sällskapet av tassande fötter och fönstertittande ögon, det var Per, Lasse och Gunnar som hade anlänt. De visste inte riktigt vilken stuga de skulle bo i så de smög runt bland stugorna och tjuvtittade in för att se om de kunde se några bekanta ansikten.

Styrkorna var därmed samlade för Caramba Cup, spelformen var bestämd till slaggolf över nio hål med en liten bonus av att varje bunkerträff gav ett fritt kast att utnyttjas vid valfritt tillfälle under tävlingen. Detta utnyttjade bland annat Micki på ett sofistikerat sätt, han låg i vattnet efter utslag på korthål, utnyttjade ett sparat fritt kast för ett kast fram till pinnen och kunde därefter enkelt sätta sin birdie. Då han låg i vattenhinder för sitt fria kast, så fick han inte grunda handen i vattnet när han plocka upp bollen för sitt fria kast…

Caramba Cups stora överraskning var Lasse, som kom till tävlingen med bara en golfrunda i kroppen sedan i våras. Inga tecken på ringrostighet här inte, Lasse knep enkelt segern i Caramba Cup. Som grädde på moset tog Lasse segern utan att någon gång hamna i bunker och kunde därför inte utnyttja något fritt kast. När resten av sällskapet upptäckt detta vidtog en detaljerad granskning av Lasses scorekort inför möjligheten av en handicapförändring; och kan man tänka sig… Lasse hade presterat 19p över nio hål och blev på stående fot sänkt till hcp 31,2! Lasses lama protester om att 9-hålsslingan var för lätt slopad slogs brutalt undan. Ett stort grattis till Lars Fritzell!

I samband med hcp-sänkningen av Lasse passade Per på att begära ordet och började så smått prata om Thomas kommande bröllop och kamrater och svensexor o sånt… vips trollade Per fram en flott golfstass för damer som hade fått den värsta damkommittédrake att bli grön av avund, det var ett smakfullt set bestående av praktisk golfkjol, matchande strumpor, ärmlös blekrosa topp och en solskärm i formen av satellitantenn. Thomas beordrades bums att hoppa i kläderna och spela mästerskapen iklädd detta. Resultatet då… Mjau!

Efter lunchen vidtog evenemangets höjdpunkt, nämligen RRM, vilken spelades på sedvanligt vis såsom poängbogey över 18 hål med Longest Drive och Närmst Pinn på bestämda hål (bägge togs av Kim). Mosbollen med Kim, Gunnar och Micki gick ut först, tätt fäljda av ledarbollen med Lasse, Per och Thomas. Redan tidigt stod det klart att Lasses formtopp från förmiddagen höll i sig, efter nio hål hade han ett fast grepp om tävlingen och kunde sedan bara matchas av Kim. Gunnar däremot fortsatte att prestera svagt efter sin jumboplats i Caramba Cup, efter nio hål hade han bara lyckats skrapa ihop tolv poäng. Sedan hände något märkligt, Gunnar började använda sin nya träklubba av märket TroubleShooter (denne hade han inköpt för 200 spänn, på köpet fick han lektion, head cover samt polett till rangen). Detta nya vapen var vad Gunnar behövde, han spelade in 21p på de sista nio hålen och var plötsligt vinnarkandidat. När Lasse kom upp på 18:e green med bollen inom ett par meter från pinnen, stod det klart att han hade två puttar för att slå Gunnar och seger i mästerskapen. Detta blev för mycket för stackars Lasse, han tre-puttade och tog hem andraplatsen. Gunnar, som var sämst i förmiddagens Caramba Cup, hade vunnit Rune Runstens Minne 2003!

Efter lite klädbyte och sporadiska tvättinsatser satte vi oss till bords på klubbens restaurang för mästerskapsbankett och utbetalning av bettingen inför mästerskapen, som vanligt hade nästan alla bettat på sig själv utom Micki och Gunnar, ingen hade trott att Gunnar skulle ta hem mästerskapen efter resultatet från förmiddagen, inte ens Gunnar själv. Så, det saknades vinnare i vadslagningen och insatserna måste gå tillbaka. Tillbaks i stugan höll Thomas och Micki högtidlig prisutdelning, varefter Gunnar tog bilen och körde hem.

Söndagen

Söndagmorgonen inleddes försiktigt, golfintresset var något svalt, det sträckte sig för de återstående fem deltagarna till att se Solheim Cup på TV och börja tänka på refrängen. Strax efter elva lämnade vi Finspång GK för hemfärd…

Mästerskapet är avgjort!
Så har bollarna rullat (eller studsat bland träden i Ölands half-pipe) färdigt för i år. I härligt sensommarväder spelade vi årets RRM på klassiska Tobo GK.
Grattis till Thomas som vann på starka 38 poäng!.

Mästerskapen hölls under 2002 på klassisk mark, nämligen på Tobo GK med boende och sådant i närbelägna Fredensborg. Tidpunkten för denna årligen återkommande drabbning var vald med yttersta omsorg av de trenne arrangörsbröderna Micki, Thomas och Ted, de hade valt slutet av första veckan i september. De tre speldagarna bjöd på ett aldrig sinande solsken med temperaturer av svensk industrisemesterkaliber.

Uppslutningen till drabbningen var, av naturliga skäl, i det närmaste total. Redan på torsdagkvällen anlände Per, Thomas, Micki och Kim till Fredensborg för inkvartering och mental förberedelse inför det som komma skulle.

De fyra använde fredag förmiddag till att tjyvträna med en Scramble match där Per och Micki i det närmaste förnedrade Thomas och Kim. Priset i denna match var en synnerligen påkostad lunch med märkbara avtryck i förlorarnas plånböcker. Medan de fyra puttade på 11:e green hörs ett högt och tydligt FORE! över nejden, spelarna kastade sig platt på marken och fick för det ett hånskratt i nacken, Mikael och Mats hade nämligen anlänt till Tobo. Redan fem minuter senare fick sällskapet en första antydan till vad som skulle bli sinnebilden för de kommande mästerskapen, nämligen riktigt långa utslag. Tolfte hålet, som vid speltillfället måttade 287m från gul tee, blev beströdd av fyra utslag som alla var inom 20m från green, värst i sällskapet var Micki som passade på att lägga sig på green, en meter förbi pinn. Att Micki sedan blev så nervös av ögonblickets storhet att han sumpade eagle-putten, är en annan historia.

Till fredag eftermiddags spel arrangerade Mats och Mikael en Nassau-liknande tävling om två trebollar. Denna tävling, som i sig var väldigt rolig, drabbades av ett tjugofemtal personer på företagsgolf (från en känd svensk bank) som spelade whiskygolf. Dessa whiskygolfare höll till framför våra spelare och höll efter en stund ett speltempo som gav oss en sextimmarsrunda att se fram emot. Även klubbledningen hade noterat att något hade hänt med speltempot ute på banan, så våra greenfees blev återbetalda. Spelet avbröts efter femton hål då solen höll på att gå ner och hungern satte in. Vinnare av tävlingen var Per, Mats och Thomas, looser-ligan bestod av Kim, Micki och Mikael. Nämnas bör att vi tog en gruvlig hämnd på whiskygolfarna redan samma kväll. Dessa hade sitt middagsbord jämnte vårt och fick sina middagstal dränkta i högt skrålande snapsvisesjungande RRM-spelare. En som däremot inte verkade vara störd av whiskygolfarna var Mats, vi har sällan sett en sådan charmör gotta sig bland whiskygolfdamerna. Vid det här laget hade även Gunnar, Lasse Wallin, Maria och Lasse Fritzell anlänt till Tobo, de blev kvickt inkvarterade och satta till middag inne på Fredensborg.

På lördag morgon inleddes huvudevenamanget, nämligen själva RRM. Jim och Ted anlände i ottan och gick mer eller mindre yrvakna upp på tee. Spelformen var bestämd till poängbogey om 18 hål med påföljande Caramba Cup om nio hål. Sällskapet gick ut i tre fyrbollar och landade efter arton hål med Thomas som den obestridde segraren på 38p, tätt följd av Maria på 37p och Mats o Micki på 36p. Tävlingen karakteriserades av ovanligt bra resultat och extremt långa utslag, Thomas vann Longdriving på tolfte med en drive som låg en meter från green medan Micki tog hem NärmastPinnen med en vacker greenträff på sjöhålet. Till sällskapets stora glädje dök Lennart och Bosse upp under tävlingens lopp, de bägge deltog inte som aktiva spelare men var desto mer aktiva i tävlingsledningen, de bägge for runt i spelfältet med bil och höll vakande ögon på spelarna samt slog en putt för var spelare på fjärde greenen. Enligt all tillgänglig statistik missade de 100% av puttarna.

Den följande Caramba Cup hade Mats arrangerat som Poängbogey fast med endast fyra tillåtna klubbor, dessa fyra klubbor var dessutom bestämda att bestå av driver, järnfyra, järnnia samt putter. Gunnar fick dispens då han endast äger en av de tillåtna klubbtyperna. Utfallet från Caramba Cup bestämde spelordningen i söndagen spel, som Mats bestämt skulle ta formen av en Irish Greensome om 18 hål. Lagens sammansättning blev den bäste tillsammans med den sämste från Caramba Cup, den nästbäste tillsammans med den nästsämste osv. Vinnare i Caramba Cup blev Mats själv.

Söndagens spel inleddes så tidigt på morgonen att dimman fortfarande låg tjock över nejden, detta innebar att alla slag längre än en duffad järnåtta försvann in i tjockan. Detta hindrade givetvis inte RRM-spelarna från att satsa friskt med titanstinna drivers, eller som Per säger: -Slå bollen hårt in i köttet!

Priset i tävlingen bestod i ett dussin Titleistbollar till vinnarna, som en liten bonus lovade paret Mats-Ted att om någon kunde slå dem, så skulle dessa pröjsa lunchen för de övriga. Hur osannolikt det än låter så vann faktiskt Mats och Ted tävlingen, de behöll bollarna och slapp bjuda på ett dussin luncher.

Efter denna lunch så gick luften ur de flesta spelarna, några hade gått 80 hål på tre dagar och var nog lite ömma i fötter och fingrar. Sällskapet bröts upp och bilar började röra sig hemåt…

Starta bildspel