Mästerskapen -02

rrm2002_029

Mästerskapet är avgjort!
Så har bollarna rullat (eller studsat bland träden i Ölands half-pipe) färdigt för i år. I härligt sensommarväder spelade vi årets RRM på klassiska Tobo GK.
Grattis till Thomas som vann på starka 38 poäng!.

Plac. Spelare Hcp Poäng
1 Thomas 10,6 38
2 Maria 23,2 37
3 Mats 6,9 36
4 Micki 16,1 36
5 Lasse F 31,5 30
6 Per 10,6 29
7 Ted 15,3 28
8 Lasse W 33,6 28
9 Gunnar 36,0 27
10 Kim 18,2 25
11 Mikael 9,6 23
12 Jim 13,0 19

Mästerskapen hölls under 2002 på klassisk mark, nämligen på Tobo GK med boende och sådant i närbelägna Fredensborg. Tidpunkten för denna årligen återkommande drabbning var vald med yttersta omsorg av de trenne arrangörsbröderna Micki, Thomas och Ted, de hade valt slutet av första veckan i september. De tre speldagarna bjöd på ett aldrig sinande solsken med temperaturer av svensk industrisemesterkaliber.

Uppslutningen till drabbningen var, av naturliga skäl, i det närmaste total. Redan på torsdagkvällen anlände Per, Thomas, Micki och Kim till Fredensborg för inkvartering och mental förberedelse inför det som komma skulle.

De fyra använde fredag förmiddag till att tjyvträna med en Scramble match där Per och Micki i det närmaste förnedrade Thomas och Kim. Priset i denna match var en synnerligen påkostad lunch med märkbara avtryck i förlorarnas plånböcker. Medan de fyra puttade på 11:e green hörs ett högt och tydligt FORE! över nejden, spelarna kastade sig platt på marken och fick för det ett hånskratt i nacken, Mikael och Mats hade nämligen anlänt till Tobo. Redan fem minuter senare fick sällskapet en första antydan till vad som skulle bli sinnebilden för de kommande mästerskapen, nämligen riktigt långa utslag. Tolfte hålet, som vid speltillfället måttade 287m från gul tee, blev beströdd av fyra utslag som alla var inom 20m från green, värst i sällskapet var Micki som passade på att lägga sig på green, en meter förbi pinn. Att Micki sedan blev så nervös av ögonblickets storhet att han sumpade eagle-putten, är en annan historia.

Till fredag eftermiddags spel arrangerade Mats och Mikael en Nassau-liknande tävling om två trebollar. Denna tävling, som i sig var väldigt rolig, drabbades av ett tjugofemtal personer på företagsgolf (från en känd svensk bank) som spelade whiskygolf. Dessa whiskygolfare höll till framför våra spelare och höll efter en stund ett speltempo som gav oss en sextimmarsrunda att se fram emot. Även klubbledningen hade noterat att något hade hänt med speltempot ute på banan, så våra greenfees blev återbetalda. Spelet avbröts efter femton hål då solen höll på att gå ner och hungern satte in. Vinnare av tävlingen var Per, Mats och Thomas, looser-ligan bestod av Kim, Micki och Mikael. Nämnas bör att vi tog en gruvlig hämnd på whiskygolfarna redan samma kväll. Dessa hade sitt middagsbord jämnte vårt och fick sina middagstal dränkta i högt skrålande snapsvisesjungande RRM-spelare. En som däremot inte verkade vara störd av whiskygolfarna var Mats, vi har sällan sett en sådan charmör gotta sig bland whiskygolfdamerna. Vid det här laget hade även Gunnar, Lasse Wallin, Maria och Lasse Fritzell anlänt till Tobo, de blev kvickt inkvarterade och satta till middag inne på Fredensborg.

På lördag morgon inleddes huvudevenamanget, nämligen själva RRM. Jim och Ted anlände i ottan och gick mer eller mindre yrvakna upp på tee. Spelformen var bestämd till poängbogey om 18 hål med påföljande Caramba Cup om nio hål. Sällskapet gick ut i tre fyrbollar och landade efter arton hål med Thomas som den obestridde segraren på 38p, tätt följd av Maria på 37p och Mats o Micki på 36p. Tävlingen karakteriserades av ovanligt bra resultat och extremt långa utslag, Thomas vann Longdriving på tolfte med en drive som låg en meter från green medan Micki tog hem NärmastPinnen med en vacker greenträff på sjöhålet. Till sällskapets stora glädje dök Lennart och Bosse upp under tävlingens lopp, de bägge deltog inte som aktiva spelare men var desto mer aktiva i tävlingsledningen, de bägge for runt i spelfältet med bil och höll vakande ögon på spelarna samt slog en putt för var spelare på fjärde greenen. Enligt all tillgänglig statistik missade de 100% av puttarna.

Den följande Caramba Cup hade Mats arrangerat som Poängbogey fast med endast fyra tillåtna klubbor, dessa fyra klubbor var dessutom bestämda att bestå av driver, järnfyra, järnnia samt putter. Gunnar fick dispens då han endast äger en av de tillåtna klubbtyperna. Utfallet från Caramba Cup bestämde spelordningen i söndagen spel, som Mats bestämt skulle ta formen av en Irish Greensome om 18 hål. Lagens sammansättning blev den bäste tillsammans med den sämste från Caramba Cup, den nästbäste tillsammans med den nästsämste osv. Vinnare i Caramba Cup blev Mats själv.

Söndagens spel inleddes så tidigt på morgonen att dimman fortfarande låg tjock över nejden, detta innebar att alla slag längre än en duffad järnåtta försvann in i tjockan. Detta hindrade givetvis inte RRM-spelarna från att satsa friskt med titanstinna drivers, eller som Per säger: -Slå bollen hårt in i köttet!

Priset i tävlingen bestod i ett dussin Titleistbollar till vinnarna, som en liten bonus lovade paret Mats-Ted att om någon kunde slå dem, så skulle dessa pröjsa lunchen för de övriga. Hur osannolikt det än låter så vann faktiskt Mats och Ted tävlingen, de behöll bollarna och slapp bjuda på ett dussin luncher.

Efter denna lunch så gick luften ur de flesta spelarna, några hade gått 80 hål på tre dagar och var nog lite ömma i fötter och fingrar. Sällskapet bröts upp och bilar började röra sig hemåt…

h02_001 h02_002 h02_003